Ärlighet eller vänskap? (Mia Sundström)

Olyckan beräknas ha inträffat strax efter klockan tre på natten. Än vet man inte vad som orsakat branden, men enligt noggranna efterforskningar dras nu slutsatsen att den var planerad.

Mia drog efter andan. Planerad. Hon begravde ansiktet i de kalla händerna och försökte komma ihåg vad hon hade sett. Ett visst namn dök ideligen upp i hennes huvud, fast hon envist försökte skjuta bort det.
Korako.

"Kom nu, Mia!"
"En liiiten stund till, kom igen Mattis!"
"Mia! Jag slutade kallas Mattis i sexan! Kom nu."
"Nej! Jag vill vara kvar!"
Matilda suckade utmattat och armbågade sig framåt mellan de vilt dansande ungdomarna. Hon tog tag i Mias arm och drog henne med sig ut genom dörren. När den slog igen blev det genast tyst, och musiken hördes bara avlägset genom dörrspringan. Matilda krokade arm med Mia och började gå under tystnad. Mia var också tyst en stund, innan hon släppte Matildas arm och började argumentera ilsket.
"Jag är vuxen, jag kan faktiskt göra som jag vill! Jag kunde ha varit kvar ensam!"
"Du är full. Och du är inte vuxen."
"I'm drunk and I'm proud", sluddrade Mia fram och skrattade grötigt åt sitt eget skämt. "Och jag är faktiskt myndig."
"Det märks inte", muttrade Matilda, nästan ohörbart.
"Du är min kompis, inte min mamma! Så sluta säga till mig. Jag hade i alla fall kul, till skillnad från vissa andra." Hon blängde på Matilda, som ignorerade henne.
De hade kommit fram till innergården till lägenhetshuset där Mia bodde.
"Du klarar dig nu, va?" sa Matilda kort.
"Mm. Hej då."
"Hej." Så gick hon.
Mia fortsatte mot sin port, nummer 5. Säkert var Matilda arg nu. Kanske ledsen också. Och det var Mias fel. Men hon kunde inte kontrollera sig när hon hade druckit, orden bara slank ur henne. Allt var den där spritens fel!
Mia öppnade porten och skulle precis fortsätta uppåt i trapphuset, när det hördes snabba steg i trappan, och en person kom rusande upp från källaren. Personen stannade upp för att inte krocka med Mia, och fortsatte sen ut genom porten i rasande fart. Då hade hon bara identifierat gestalten om "stressad person". Inte tänkt vidare på varför personen haft så bråttom upp från en källare vid klockan två på natten, eller varför den hade skidmask när det var fem plusgrader utomhus. Det gör man inte när man är full.

Mia vaknade vid halv sju av att dörrklockan ringde åtskilliga gånger. Helst av allt ville hon bara sova hela dagen, vakna till en ny solig morgon och låtsas som att gårdagen aldrig ägt rum. Men med migränen hon hade gick det inte att somna om. Hon reste sig upp med möda och gick mot ytterdörren. Ögonen ville inte fokusera och halsen var torr. Men illamåendet var värst. Hela ansiktet var tungt, och kinderna blossande röda. Egentligen ville hon inte ens öppna dörren i det här tillståndet, men hon gissade att det var någon hon kände väl, eftersom att den ringde så tidigt på morgonen. Personen utanför ytterdörren började bli otålig och ropade in genom brevinkastet: "Mia! Vakna!"
Mia suckade, ropade tillbaka till Jasmine: "Jag är vaken! Vänta lite."
Hon låste upp dörren och öppnade den, skulle precis säga något i stil med "Brinner det någonstans, eller?", när en gulgrön slemmig vätska landade på stengolvet och stänkte upp på Jasmines skor. Det tog några nanosekunder innan hon förstod att vätskan var kräk och att den kom från hennes mun.
"Oj, gud... förlåt! Det var inte meningen..."
Jasmine suckade och gav Mia en förebrående blick, men mjuknade sen.
”Hur mår du?”
”Inte så bra, som du kanske märker. Men vill du inte tvätta dig innan vi pratar?” sa Mia och skrattade. ”Om du överhuvudtaget vill prata med mig efter det här.”
Jasmine log. ”Jo då. Men jag menade inte så. Jag ser ju att du är sjuk. Men jag pratar om…” Hon avbröt sig själv. ”Du vet inte, va?”
”Vet vadå?” sa Mia nyfiket. ”Jag har sovit tills nu, så jag antar att jag inte vet, vad det nu är.”
"Oj då… Då måste du få veta. Du kanske får en chock nu… Det har brunnit här. I ditt hus."
"Va?"
"Ja. En ganska stor brand nere i källaren. Det kom poliser. Och brandbilar förstås. Jag såg det genom fönstret, för jag vaknade ju när jag hörde sirenerna."
Mia satt tyst några sekunder. Det hade varit en brand, med brandbilar och poliser, i hennes hus, och hon hade inte märkt det.
"Men jag fattar inte, hur kunde du sova när det lät så mycket?" undrade Jasmine.
"Jag var full", sa Mia kort, en aning skamset. "Men varför började det brinna överhuvudtaget?" tillade hon.
"Jaha. Jag har ingen aning, faktiskt."
"Det står säkert i tidningen imorgon.”
”Mm”, höll Jasmine med. ”Får jag ta en dusch nu…?”

På kvällen begav sig Mia ensam ner till källarvåningen, där branden ägt rum. All uppståndelse var över, poliserna hade åkt, och tystnaden var en aning kuslig. Mia hade tidigare den dagen övertalat Jasmine att gå ner i källaren och kolla hur det såg ut, men de hade blivit bortkörda av polisen direkt. Nu var avspärrningen borta, och hon kunde gå ner i källaren utan svårighet. Med tvättkorgen i handen gick hon mot tvättstugan och såg sig omkring. Det var ingen större skillnad på källaren. Vattenpölar hade samlats på betonggolvet, och taket var bränt på vissa ställen, men annars såg det ut precis som vanligt. Mia öppnade den tunga järndörren som ledde in mot tvättstugan och upptäckte att den såg ännu mer vardaglig ut än källarkorridoren. Det verkade inte ens ha brunnit där inne. Hon gick fram till tvättmaskinerna och öppnade en av dem. Det luktade gott av nytvättat. Hon hann hälla i tvättmedel och plocka upp ett klädesplagg ur tvättkorgen, innan hon såg det glimmande föremålet som låg snett bakom tvättmaskinen. Det pirrade till i magen, och hon började tänka på deckaren hon läst häromdagen. Den hade handlat just om en brand, och hjältens mål var att hitta den skyldige. Men nu var det Mia som var huvudperson och hon hade hittat en ledtråd. Inte för att hon trodde att hon skulle kunna peka ut gärningsmannen, men ändå. Nog var det lite spännande.
Hon sträckte sig efter föremålet, och såg att det var en medaljong. Faktiskt precis en sån som Korako... Hon stelnade till och stirrade på medaljongen. Ett hjärta i guld, med ett E ingraverat på framsidan. Men det kunde väl ändå inte vara... Mia öppnade den. Jo, nog var det Korakos medaljong. Ett foto på Korakos och Jasmines mamma Elisabeth dolde sig inuti berlocken. I andra delen av hjärtat satt ett foto av Korako och Elisabeth tillsammans. Mia kände väl igen den, Korako hade den alltid på sig. Hon hade tydligen tappat den. Men här? Mindre än en dag efter branden? Mia hade varit och tvättat dagen före branden, och hon var säker på att medaljongen inte funnits där då. Korako måste alltså ha tappat den kvällen precis före branden.
Men Mia tvivlade starkt på att det var Korako som satt igång branden. Hon hade visserligen häftiga humörsvängningar, när hon var glad var hon ett energispridande lyckopiller, och om hon var arg eller ledsen kunde hon ligga på sängen en hel dag och bara sura. Men hon skulle väl aldrig aldrig utsätta andra för fara genom att sätta eld på deras hus?
Mia hade känt henne sen hon som tvååring kommit till Jasmines familj, då Elisabeth fortfarande levde. Korako hade förlorat sin biologiska mamma i Japan, hamnat på barnhem, och sen blivit adopterad av Jasmines föräldrar. Fem år efter adoptionen dog Elisabeth i bröstcancer. Systrarnas dyrbaraste minne av henne var de två medaljongerna de fått.
Mia kunde inte ens föreställa sig hur det måste kännas för Korako som mist två mammor redan vid sexton års ålder.
Nu var Korakos enda familj hennes pappa John och hennes mycket beskyddande storasyster, Jasmine.
Men trots att de båda systrarna hade varit med om hemskt svåra förluster och upplevt oerhört mycket sorg, var ändå var de bland de gladaste personer Mia någonsin träffat.

Söndagen den 14 oktober
Brand i källare var planerad
En källare i ett hus på Blecktornstorget började brinna under natten till lördagen strax före 3. Huset behövde inte utrymmas, eftersom att brandkåren hann komma innan elden blev farlig för de boende. Än vet man inte vad som orsakat branden, men enligt noggranna efterforskningar dras nu slutsatsen att den var planerad.

Mia drog efter andan. Det var dagen efter branden och Mia hade just läst notisen om den i tidningen. Någon hade planerat den. Någon hade bestämt sig för att sätta eld på källaren. Mia begravde ansiktet i de kalla händerna och försökte komma ihåg vad hon hade sett. Ett visst namn dök ideligen upp i hennes huvud, fast hon envist försökte skjuta bort det.
Korako.

Fast Mia hatade tanken på att Korako skulle ha gjort något sånt, var det det mest sannolika alternativet. Mia kom ihåg natten när hon kommit hem från festen. Samma natt som det brann i källaren, då hon mött en person som kom upprusande därifrån. Nu mindes hon att gestalten hade haft på sig en tröja som såg ut precis som Korakos favorittröja.
I tvättstugan hade hon hittat hennes halsband. Korako måste ha tappat det när hon tände på källaren.
Det var visserligen inga bevis, men det var ledtrådar. Och Mia skulle med hjälp av dem gå till botten med fallet.
Men hur skulle Jasmine reagera? Vad skulle hända med deras vänskap, om Mia anmälde Jasmines syster till polisen? Egentligen fanns det ett självklart svar, och Mia visste om det. Jasmine och Mia hade visserligen känt varandra väldigt länge. De hade lekt i sandlådan tillsammans när de var små, gått på samma skola hela låg- och mellanstadiet, och tillbringat loven på samma landställe. Men Jasmine älskade sin pappa och Korako över allt annat. Och om hon skulle tvingas välja, skulle de gå före.

När Mia hade gjort sig iordning och hunnit se en stund på reprisen av Morgonsoffan, ringde telefonen. Hon svarade, och kände väl igen rösten i luren.
"Sara! Gud, det var länge sen! Hur mår du?"
"Jag mår bara bra. Du, bor du fortfarande på Blecktornstorget?"
"Ja. Hurså?" sa Mia undrande.
"Nej men, det har ju brunnit där! Så jag sitter hemma i godan ro och äter frukost, läser tidningen och så... Och så jag kommer till den artikeln, och det är någonting som jag känner igen, men jag kan liksom inte sätta fingret på vad det är. Och så kommer jag plötsligt ihåg, men gud, det är ju där Mia bor! Och då måste jag ju ringa till dig direkt, veta hur du mår och så. Men det var väl inte i ditt hus?"
"Joo…" Mia visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"Men gud... Är du okej? Hur mår du? Var det läskigt?"
"Jag är okej... Bra. Nej. Eller..."
"Vadå?" sa Sara intresserat.
"Jag sov", mumlade Mia generat.
"Va?"
"Jag sov. Jag sov när det brann."
"Men... Va?" sa Sara förbryllat. "Jag fattar inte. Kan vi inte träffas på ett fik eller något, så kan du berätta?"
"Okej. Gärna. Vilket?"
"Något vid Slussen kanske. Vet du några?"
"Waynes Coffie?" föreslog Mia. ”På Götgatan.”
"Ja. Klockan tolv?"
"Mm, bra. Men då ses vi då. Hej då!"
"Hej då!"

Klockan fem i tolv gick Mia in genom dörren till Waynes Coffie. Det var mycket folk, men hon skymtade Sara vid ett fönsterbord nästan längst bort. Sara vinkade ivrigt när hon såg Mia. Hennes gråa ögon var glada, och fick Mia på gott humör.
”Hejsan Mia-Fia”, ropade Sara och skrattade.
”Hej du Rara-Sara”, svarade Mia glatt och slog sig ner på en av stolarna.
Rara-Sara var förändrad. Hon var inte längre den blyga flickan som varit Mias bästis i mellanstadiet, hon som inte vågat tala inför klassen och inte vågade säga ifrån om någon var dum. Hon var inte längre Rara-Sara. Runt sina ögon var hon sotigt svart av kajal, och hennes hår var färgat svart med slingor i olika färger. Kläderna var svarta, och runt halsen hade hon ett halsband av kapsyler.
Men det var fortfarande Sara. Hon hade fortfarande kvar sina gråa ögon, de som avslöjade hennes känslor på en gång. Hennes tänder var fortfarande gulligt ojämna och hennes kinder fortfarande rosiga, trots att hon försökt dölja det med puder.

Sara och Mia småpratade om cafémiljön, skolan och om hur länge sen det var sen de träffades sist. Men det dröjde inte länge förrän Sara nyfiket frågade: ”Men hur var det med branden då? Sov du verkligen?”
”Ja”, sa Mia aningen besvärat. ”Jag och Matilda hade varit på fest, och jag var… full. Så jag sov.”
”Oj då. Jaha. Men du fick reda på det sen? Att det hade brunnit, alltså.”
”Ja, det klart.”
”Okej. Vad bra.”
”Mm.” Mia undvek att berätta om Korako och hennes halsband, men hon ville gärna ha råd om hur hon skulle göra.
”Du Sara… Vad tycker du är viktigast, ärlighet eller vänskap?”
Sara funderade, och bet tankfullt på de svartmålade naglarna.
”Ärlighet”, sa hon till slut. ”Ärlighet är det viktigaste som finns.”

Sara tyckte ärlighet. Hon tyckte att Mia skulle berätta för polisen. Mia visste inte vad hon själv tyckte. Att både Jasmine och Korako skulle hata henne var en hemsk tanke. Korako hade dessutom haft en svår uppväxt, och Mia såg framför sig hur hon satt i en fängelsecell, mager och smutsig med en randig fångdräkt och vatten och bröd på en bricka framför sig. Hon ville inte vara anledningen till att Korako skulle hamna i fängelse.
Dessutom var Mia faktiskt inte helt säker på att det var Korako.
Men tänk om Mia inte anmälde henne, och hon startade en brand som slutade med att Mia brann inne?
Hon bestämde sig för att prata med den personen som stod Korako närmast. Nämligen Jasmine.

Mia tryckte in ringklockan, och tog ett djupt andetag.
Jasmine öppnade.
”Kom in”, sa hon. ”Jag håller på och städar. Pappa är på någon affärsresa, så jag måste damsuga och damma hela huset, vattna alla blommor, skrubba handfaten och massa fler saker...”
Mia klev in, tog av sig skorna och gick in i vardagsrummet. Jasmine, Korako och deras pappa John bodde i en fyra där bara Korako och Jasmine hade eget rum. John hade sin säng bakom ett draperi i vardagsrummet.
”Ska jag hjälpa till med något?” sa Mia artigt.
”Gärna! Du kan torka fönsterbrädena, det hänger en trasa på vattenkranen i köket. Tack.”
Mia hämtade trasan och började rengöra fönsterbrädena av marmor medan hon funderade på vad hon skulle börja med att säga.
”Jasmine?”
”Ja, vad är det?” sa Jasmine glatt.
”Vad är viktigast, vänskap eller ärlighet?”
Jasmine tänkte inte länge innan hon svarade: ”Vänner och familj kan man inte leva utan. Så jag säger vänskap.”
”Okej.”
”Hurså?”
”Nej men… Det var en som frågade mig det, men jag visste inte vad jag skulle svara.”
”Jaha. Nu vet du vad jag tycker.”
Mia nickade och fortsatte städningen under tystnad. När hon var färdig satte hon sig i soffan och lyssnade på musiken som
”Jag är snart klar, men Korako vägrade hjälpa till, så det har tagit väldigt lång tid”, sa Jasmine ursäktande.
”Det är lugnt. Var är Korako, förresten?” undrade Mia.
”Hon ligger på sin säng och är jätteledsen. Hon har tappat sin medaljong. Du vet, den hon fick av mamma.”
Mia var tyst några sekunder. ”Ska jag… Ska jag gå in och trösta henne?”
”Du kan ju försöka.”

Korako låg på sängen med täcket över huvudet. Mia tyckte sig höra kvävda snyftningar under täcket. Hon satte sig på sängen.
”Hur är det?” sa hon.
Korako drog ner täcket till hakan och såg allvarligt på Mia. Hon satte sig upp och torkade tårarna med tröjärmen.
”Jag har tappat min medaljong”, sa hon olyckligt. ”Jag vet inte vart jag har tappat den, och jag kommer aldrig hitta den.”
Mia fick ett stygn i magen av skuld. Det var visserligen inte hon som hade tagit medaljongen från Korako, men just nu låg den i hennes ficka. Först tänkte hon vänta med att ge tillbaka medaljongen tills hon fick veta mer, men så kom hon och tänka på vad Sara hade sagt. ”Ärlighet är det viktigaste som finns.”
”Jag har den.”
Korako tittade storögt upp på Mia.
”Har du den? Har du min medaljong?”
”Ja. Jag hitt–”
Korako omfamnade Mia, och Mia kramade henne tillbaka.
När Korako släppte taget fiskade Mia upp medaljongen ur fickan, och gav den till Korako.
”Tack.”
”Jag hittade den i tvättstugan”, berättade Mia.
Korako fick med ens en aning vemodig blick igen.
”Vad är det?” frågade Mia.
”Jag måste ha tappat den samtidigt som jag glömde min tröja. Den, tröjan alltså, var inte där när jag skulle hämta den sen.”
Mia fick en klump i halsen.
”Var det… var det den där tröjan som du nästan alltid har? Tjocktröjan?”
”Ja.”
Korako skulle inte ljuga nu. Det fanns ingen anledning.
”När glömde du den?”
”Jag tvättade i fredags, så jag skulle hämta tvätten på kvällen, typ vid tio. Men då glömde jag tröjan, så jag gick dit typ vid tolv igen, och då var den borta.”
Mia svalde. Om Korako inte hade tröjan natten när det brann, kunde det inte ha varit henne Mia såg när hon kom hem från festen.
”När tappade du halsbandet då?”
”Jag vet inte. Antagligen samtidigt som jag tappade tröjan.”
Då förstod Mia. Det gick upp för henne, hur Korako hade tvättat, och tappat sitt halsband och sin favorittröja.
Den riktiga pyromanen måste ha hittat tröjan i tvättstugan och tagit på sig den för att inte bli igenkänd. Mia hade sett pyromanen, och inte tänkt mycket på hur personen såg ut, eftersom att hon tänkt på annat och dessutom varit full. Sen hade hon hittat halsbandet i tvättstugan och blivit ännu mer säker på att Korako var den skyldige. Men alla hennes misstankar hade varit felaktiga.
Hon gömde ansiktet i händern. Det var så otroligt pinsamt. Hon hade trott att hennes bästa kompis lillasyster, hade startat en brand, i hennes hus. Hur kunde hon ha varit så dum? Hur kunde hon ha trott att Korako skulle ha gjort något sånt?
”Vad är det?” Nu var det Korakos tur att fråga.
”Förlåt”, sa Mia tyst.
”Va? Du hittade min medaljong, och nu säger du förlåt? För vadå?”
”Förlåt”, mumlade Mia skuldmedvetet, ”för att jag trodde att du hade startat branden. Förlåt för att jag misstänkte dig.”
”Va?” utbrast Korako. ”Vad menar du? Trodde du att jag… Att jag startade branden?”
Mia nickade.
”Men… du känner ju mig… vad fick dig att tro det?”
”Den natten när det brann, jag hade precis varit på fest då. När jag var på väg hem såg jag någon komma upp från källaren, med din tröja. Sen hittade jag din medaljong vid tvättstugan. Jag vet inte varför, men jag blev så säker på att det var du. Förlåt.”
Korako satt tyst en stund. Sen log hon snett och sa: ”Du hittade min medaljong i alla fall. Så jag är väl tvungen att förlåta dig.”

Måndagen den 15 oktober
Pyroman erkänner mordbrand
En 21-årig man erkänner nu att han anlagt branden vid Blecktornstorget under natten till lördagen. Branden blev aldrig farlig för de boende i huset eftersom den upptäcktes tidigt och brandkåren var på plats redan efter några minuter. Mannen har ännu inte angett något motiv.