Replik till Sonja Åkessons "Självbiografi"

Jag lever ett alldeles vanligt liv

mamma

pappa

barn

barn

barn

hund.

Jag bor i ett alldeles vanligt hus

i en alldeles vanlig villaförort

i lilla Landet Lagom.

Jag är en alldeles vanlig person

på utsidan.

På insidan är jag speciell

precis som alla andra.

Jag lever i en bubbla

jag vet vad som händer där utanför

men jag bryter mig inte ut

nej, jag stannar här

drar täcket upp till näsan

och somnar om

för att slippa bli vuxen

jag vill vända vinden

vill vara Någon

vill storma, översvämma, synas, höras

för jag kan

jag är nog tuffare än somliga tror.

Nä hörredudu, mycket snack och lite verkstad

det där tror jag på när jag ser det

men ingen ser, för ingen tittar

och ingen hör, för ingen lyssnar

och jag är precis lika instängd som jag var innan jag var född

och låg ihopkrupen i magen

som var

varm och

trygg och

mysig och

snäll och

ingen fara, inget ont kan hända och

var inte rädd för att misslyckas, för du får inte ens försöka.

Jag är en fisk i ett akvarium

tvingas se allt men får inte

får inte

får inte

göra något.

Se men inte röra.

Instängd.

Precis som alla andra.

Jag vill bli något.

Jag vill vara en ensam blåklocka bland ett hav av vitsippor

jag vill förändra.

När jag var pytteliten var jag ensamt barn

älskad

bortskämd

och ompysslad

som en oersättlig, ovärderlig medaljong

sen kom en konkurrent

jag var inte längre mammas och pappas enda lilla älskling

men det gjorde inget

för jag hade fått ett litet gosedjur.

En lillebror.

Mitt största intresse var att pussa på honom.

7 år senare kom en till

världens smultronsötaste lillasyster

mitt nya intresse blev att bära runt på henne

för jag tröttnat på att pussa på min nu 7-åriga lillebror.

Jag försöker att leva i nuet

men det är svårt när man så gärna vill ha en framtid.

Jag är som en sol som knappt vågar gå ner

bara för att jag är rädd att

jag inte ska kunna gå upp igen.

Jag klättrar och klättrar

högre upp i trädet

skynda skynda

måste upp till toppen

och vidare

fort

och vill man nå trädtopparna ska man ju sikta mot stjärnorna.

Vi flyttade ut i skärgården för att få lugn och ro

och för att vi barn skulle få en

bra uppväxt

men det var innan lillasyster kom till världen.

Smultron skog röda villor skog Klippbadet stjärnklara nätter eget rum skog.

Lillasyster kom.

Busig blandrasvalp kom.

Jag var liten och knubbig

och sen blev jag lite äldre, men var fortfarande knubbig

jag hatade att ha klänning för att jag inte kände mig smidig

så jag gick på bröllop i mjukisbyxor

jag hade en spionklubb med en kompis

den hette Spy Eyes

vi köpte en peruk för 600 kr som vi aldrig använde

jag hatade allt som var tjejigt.

Jag är en sån som försöker

en sån som inte ger upp

inte en mesig smörblomma som böjer sig efter vinden

inte en isbit som smälter i solen

nej, jag är en solros som rakryggat ser solen i ögonen

jag är en våg som inte backar för någonting

jag är en vildros som fryser och drunknar i snö

men som ändå reser sig igen på våren

jag är en fågel som kan komma vart som helst, hur långt som helst

jag är en sån som vågar

fast jag inte vågar.

Och så småningom

kanske jag kan bli

en som inte är som någon annan.

0 kcal (inte färdig)

Magen väller ut över jeanskanten, som på en tv-tittande gubbe med ölmage. Och under den, låren, som breder ut sig i soffan stora som trädstammar. Iris betraktar med avsmak den undre delen av sin kropp och nyper i valkarna på magen som uppstår när hon sitter lätt framåtlutad. De liknar tjocka, långa degklumpar.

Hon kan inte förstå varifrån allt det överflödiga fettet har kommit ifrån. Visst, hon äter normalmycket mat, ibland två portioner, i alla fall fram till för ett par dagar sen, och förut slank det ibland ner ett par godisbitar i matkassen när hon handlade mellis efter skolan, men det är inte rimligt att bli så fet bara för det. Alla andra i klassen gör samma sak. De flesta köper mycket mer godis än hon på dagarna, och dricker dessutom läsk som om det var deras sista dag på jorden. Och ändå är det bara hon som blir tjock.

Iris ser ner på sin mage igen men vänder bort blicken. Hon vill inte se den, för den är inte en del av henne. Ingenting är en del av henne längre. Den knubbiga, fula tjejen med fettolår och korvfingrar ska snart vara borta för alltid. Hon vars lår nuddar varandra när hon står med fötterna ihop. Hon som inte har någon haka, som istället har fått två blossande röda bullkinder och fullkomligt osynliga käkben. Hon som aldrig kommer att bli älskad, för ingen vill vara nära en tjockis.

Men efter bantningen kommer valkar och dubbel/extrahakor vara ett minne blott. Hon föreställer sig själv, lång och smal med vackra, tunna händer och markerade kindben. Hon kommer inte längre behöva oroa sig för att kläderna inte ska passa, eller att folk ska hånskratta när hon går i bikini. Människor kommer att dra efter andan och stirra när de ser henne - en tunn, fotomodellsaktig figur - komma gående med världsvana steg. Och hon ska inte klandra dem. För hon kommer att vara så jävla snygg att det inte går att slita blicken från henne. Bara allt går som det ska.

Men det kan väl inte vara så svårt att gå ner några kilo? I alla fall inte när man har ett matschema som inte kan misslyckas. Ett matschema som är tomt. Som är ett helt blankt papper bara med en rubrik högst upp. Noll kalorier.

Man kan inte bli fet om man inte äter någonting.

Matschema!

INGENTING

0 kcal.

I dagboken finns det viktigaste hon har. Schemat. Ett tunnt, linjerat, helt vanligt A5-papper. Som betyder allt.

Det är inte så att hon skulle glömma om hon inte hade schemat. Nej, vad som än händer kommer löftet till henne själv att stå skrivet med stora bokstäver i hennes hjärna. Men det är som en symbol. En lapp som försäkrar henne om att det är på riktigt, inte bara något hon säger. Hon ska verkligen göra det. Bli smal.

Iris har alltid tyckt om mat. Det gör hon fortfarande. Hon önskar att det fanns ett annat sätt att bli smal på, men det enda hon kan komma på som hon tror verkligen fungerar är att svälta sig själv. Hon är tvungen att avstå, bara några veckor. Och börja äta nyttigare. Så har hon sin drömmkropp för resten av livet.

Svälta sig själv. Hon smakar på orden, de låter så extrema. Som om hon ska undvika mat tills hon ser ut som de fattiga barnen i Afrika med uppsvälld mage och ben smala som stickorna i Plockepinn. Det ska hon ju inte! Hon ska bara ta en paus från mat några veckor, tills hon blir snygg. Tills hon har gått ner 15 kilo, så att hon når sin idealvikt: 40 kilo. Modellvikten.

Är det så mycket att begära? Att få se bra ut när man hela sitt liv varit ett fläskberg?

Hon har nämligen alltid varit knubbig. I mellanstadiet insåg hon inte att hon hade mer fett på kroppen än de andra. Hon tänkte liksom inte på att folk vägde olika mycket och var olika byggda. Förutom Emma Hultberg som var officiellt förklarad Tjockis. Men Iris hade ingen aning om att hon själv låg i riskzonen.

Före dess var hon också rejält mullig. På skolfotona i lågstadiet såg man de extra hakorna och nästan-gravid-magen tydligt. Redan när hon var sex år syntes det, det har hon kunnat bevittna på foton i familjealbum. Hon har aldrig varit helt normal. Förrän nu. Hon vet att det kommer att fungera, känner det inuti magen och i bröstet och i hjärnan och överallt. Alla förutsättningar är där för henne, hon måste bara ta chansen. Och det gör hon.

Fortsättning följer... kanske... ;-)