hej och välkomna till februari-Mirandas fantastiska liv

när man bar sitter och stirrar ut i tomma intet
som egentligen inte är tomt utan bara vitt,
snöigt,
och stormigt och blåsigt som när man fönar håret.
himlen är ljus fast inte solig och luften är kall fast ändå inte.
när bussarna är inställda pga av halka och man ba
ÅH NEEJ JAG MISSAR SKOLAN, FUCK FUCK FUCK FML
fast nä.
sitter hemma och leker med trasiga jeans och skriver på ensamma, hemliga bloggar som inte är hemliga.
om man måste vara tyst så är det kanske för att ens mamma har sagt det.
för det har hon.
och ljuga får man inte heller men det
vet ni väl redan, barn.
det är ju fult och ljuga och man vill ju inte vara ful
och inte tjock heller för den delen.
men när ens mamma säger att man ska knipa igen kakhålet så att säga då ska man det fan för
annars kanske det inte blir någon efterrätt.
ingen risalamalta man ba NOOOOO
fast nä
men ändå.
raggsockor blir visst inte riktigt blöta.
dagens insikt.
raggsockor glider visst bara undan från vattnet
det är en egenskap som dom har
och som jag har.
ja jag har en tendens och förmåga att glida undan från saker och ting som känns halkiga, hala och oförutsägbara.
men vad ska man göra liksom?
bara sitta och titta på, nej jag är inte publik det är inte min uppgift i livet och inte min önskan heller.
uppkoppling: etthundraprocent.
status.
nu ska jag bajsa hej med er

drömmar, det är såna där söta kakor va?

Det allra finaste
finns oftast inuti
de allra vackraste, sprödaste, räddaste
orden
och kärlekarna
finns ofta under tunn hud
och skyddas av skikt av dimma och ludd
fyllda av bortglömda tankar
och post it-lappar.
Man kan hitta dem
endast i mörker
och endast i ensamhetens
otrygga spindelnätsliknande
behållare
och endast när folk är för upptagna med sina egna
fritider och möjligheter
för att riktigt kunna lägga märke till
att någon sitter hopkrupen i svandammsparken vid midnatt.
Fylls av upprymda glädjekorn i hjärtat
lycklig i magen
glad i ögonen.
Hittade nyckeln till
mitt lås som vaktar
det allra finaste.

inte precis.

vingslag i marken
som man bara känner
om man trycker örat hårt mot jorden och
håller andan.
fingertopparna vill snudda vid
det sköra ljudet men
kan inte röra vid
den abstrakta delen av livet.
bara hjärtat kan känna,
veta.
vingslag som hjärtslag.
som trumslag som knytnävsslag.
jag blundar för då
hörs alla ljud lika skarpt som
vågskvalp i natten.
jag andas inte
för då kan jag koncentrera mig på annat
viktigare.
annat än mig själv.
vingslagen är inte mina för
jag är ingen fågel.

Swedish Fish

regn
?
många minuter senare.
jag har inga ord som kan berätta något.
typ asså sorry men jag ska iväg och ta itu med någonting som kallas liv nu, vi ses sen kanske?'
tjarrråå
so long madafaka

rubriker

jag är så rädd för att lämna saker bakom mig.
mest kärlek. men tid också. det skrämmer mig mer än jag vill erkänna att
tiden går
hela tiden
varje minut, varje sekund.
jag undviker att tänka på det, men det verkar som att tiden tänker på mig
ungefär hela tiden.
tiden.
tiden tänker, hela tiden. jag förstår inte den meningen. tiden, tiden. det blir så rörigt när man skriver precis vad man tänker.

jag är i alla fall rädd för många saker, mest abstrakta saker, sånt som inte går att beskriva med några ord
sånt som inte går att förklara för någon som aldrig känt samma sak.
ja, mest rädd är jag för att tiden går. men kärlek också.
jag är så rädd för att kärleken ska förtvina om jag inte tar hand om den.
jag är så rädd för att de jag älskar ska försvinna, att det inte ska vara
samma sak.
samma sak
längre.
att det inte ska kännas som förut.
att jag ska vara borta, och
när jag kommer tillbaka
är det bara inte samma sak. det går inte att förklara med ord
det bara är inte samma sak.
det är jag mest rädd för i hela världen.

J

Det är så fint, att någon som man aldrig har träffat kan betyda så mycket och få en att le när man är ledsen. Att man kan känna någon så bra och ha känslan av att den känner en lika bra tillbaka när man aldrig har sagt ett enda ord till varandra. Det är fint, men samtidigt gör det så ont att det ibland känns som att hjärtat blöder.

ett tärningskast

Så finns man
plötsligt.
I sekundens hetta
totalt obegränsat
helt naturligt
vackert, säger många
men man föds under fruktansvärda skrik och smärta som samlas i drivor och bränns och sticks och rivs.
Livet är vackert, säger många
men de flesta tycker nog ändå att
livet är
tungt, smärtsamt, fult och pinsamt.
Och skört.
Och hemligt
hemskt hemligt.
Livet är så hemligt att
den enda som verkligen vet att man lever är
man själv
fast ibland kan man inte ens själv vara helt säker.
Finns man.
Eller. Finns. Man. Inte?