Jag är du (ej färdig)

Ylva gav personen i spegeln ett inställsamt leende innan hon vände på klacken och skyndade ut genom rummet. I hallen slet hon åt sig väskan som låg slängd på hallgolvet, sprang ut genom ytterdörren och smällde igen den. Hon gick med raska steg runt husets knut och hann precis se bussen svänga ut från hållplatsen.
”Faan!”
Det var inte första gången hon kom för sent till skolan. Många gånger hade hon varit med om samma sak, sminkningsprocessen som plötsligt hade tagit en halvtimme istället för 10 minuter, och ögonblicket hon kom på att hon glömt att borsta tänderna och var tvungen att göra det innan hon gick ner till bussen. Varje gång hade hon tänkt att hon nog ändå skulle hinna, men varje gång hade bussen redan åkt när hon kom. Och varje gång låg en timmes väntan vid busshållplatsen framför henne. Då fanns det bara en sak att säga. Faan.

De hade redan börjat när hon öppnade dörren och med självsäkra steg skred in i klassrummet, väl medveten om att alla iakttog henne. Hon slog sig ner på den tomma stolen som väntade på henne och såg sig omkring. Läraren gav henne en uppfordrande blick.
”Förlåt att jag kom för sent”, sa hon nonchalant.
Läraren nickade och fortsatte sin föreläsning om Karl XII.
Ylva kände en lätt knuff på sin axel och vände sig mot sin bänkkamrat, Andrea.
”Hej”, viskade Andrea. ”Du var jättesnyggt sminkad idag!”
”Tack, du med.”
”Ska du med till stan efter skolan? Vi ska fika och kolla på kläder och så.”
”Jaa, det kan jag väl”, svarade Ylva. ”Fast jag har typ inga pengar.”
”Men du kan låna av mig! Det är lugnt.”
”Vad snällt. Tack.”
”Varsågod”, viskade Andrea leende.
Ylva log tillbaka. ”Vad ska du kolla på då?”
”Jag vet inte riktigt, det finns en assnygg klänning på H&M! Den är typ vit med blåa ränder och en rosett längst fram, ganska stor. Rosetten alltså, själva klänningen är typ asliten! Så jag måste verkligen banta om jag ska köpa den. Jag är så himla tjock! Du är typ jättesmal.”
”Neej…” sa Ylva automatiskt. ”Jag är tjock.”
”Nej men seriööst! Alltså tyst, du ska inte säga något!”
”Ni kanske vill dela med er av det ni pratar om till hela klassen?” avbröt läraren högt. ”Annars tycker jag att ni ska vara tysta.”
Andrea nickade buttert.
”Fan vad hon var lättstött då!” sa hon surt.

”Vi drar till T-centralen då? Jag måste köpa en ny mascara på Kicks.”
Det var en av tjejerna i gänget som pratade, Therese. I ”gänget” ingick de populära tjejerna i klassen, de som var snygga och hade många vänner. De började röra sig mot skolans utgång medan de ivrigt pratade med varandra om vad de skulle köpa på shoppingturen. Utomhus strålade solen. Träden vajade fridfullt i den svala brisen, som var den enda anledningen till att man överhuvudtaget stod ut i den konstanta värmeböljan. Den lilla dungen som skilde bilvägen och skolgården åt blommade för fullt. Tussilagorna hade börjat skjuta upp ur asfalten, och doften av syrén fyllde Ylvas lungor. Det var sommar. Busskuren var som vanligt folktom, de hade fått tjata mycket på kommunen för att de överhuvudtaget skulle sätta dit en busskur. Bussarna gick ju trots allt förbi bara en gång i timmen, och då var de oftast tomma. Men tjejerna kom precis i tid, efter bara några minuter kom en buss som gick till Slussen. De klev på under prat och skratt. Ylva hade inget busskort, men busschauffören brydde sig som vanligt inte, utan lät henne gå på utan protest.

Det dröjde inte länge förrän den knastriga musiken från mobilernas högtalare fyllde bussen. Ylva och hennes kompisar satte sig längst bak med fötterna på sätesryggarna framför. Alla deltog ivrigt i en diskussion om antalet rätt på gårdagens NO-prov, något som inte besvärade någon av dem trots att de flesta inte hade haft rätt på mer än hälften av frågorna.
”Jag hade typ fem rätt eller något”, sa Olivia olyckligt. ”Jag hade pluggat jättemycket.”
”Men gud, det gör inget!” svarade Sofia. ”Man måste inte alltid vara bäst.”
”Vadå, hur många rätt hade du då?” sa Olivia med en suck.
”Ehm… typ femton. Eller något. Men det var mest tur på de flesta av frågorna. Jag pallade inte plugga så mycket…”
”Men…! Femton av tjugo”, utropade Olivia. ”Det är ju nästan alla rätt! Ååh, jag önskar att jag hade pluggat lite mer.”
Det hördes en suck från alla tjejer. Sen följde några sekunder under tystnad. Det blev Andrea som bröt den.
“Alltså, vad är en kraft egentligen?”
”En kraft är något som kan ändra en rörelse eller förändra en form”, sa Ylva.
Andrea gav upp en suck.
”Hur ska man komma ihåg det, liksom?” sa hon uppgivet. ”Hur många rätt fick du, Ylva?”
”Alla.”
Andrea och de andra tjejerna såg på henne med stora ögon.
”Vadå?” sa hon.
”Alla rätt?” upprepade Andrea misstroget.
”Ja…”
”Fyfan vad du är smart.”

De gick av vid Slussen och tog tunnelbanan till T-centralen. Drottninggatan var full med folk, gatumusikanter, påfrestande försäljare, ungdomar, män i kostym och stressade trebarnsmammor. De strosade runt och gick in i butiker då och då. De kollade på kläder och smink. De tog en fika på ett mysigt café. De förde oväsen och blev utslängda. De stödde sig på varandra för att inte falla ner på marken av skratt. De gick vidare, tillbaka mot tunnelbanan. Och plötsligt…
”Hej! Hallå? Du där!”
Ylva vände sig om och såg en smutsig uteliggare som hade rest sig upp och börjat gå mot henne. Det var en kvinna med trasiga kläder och en gitarr hängande på axeln. Hennes ögon var till en början sorgsna och kraftlösa, men lyste upp av entusiasm när hon mötte Ylvas blick.
”Ja…?” Ylva förstod inte, och blev mer och mer besvärad ju närmare uteliggaren kom. De andra tjejerna hade nu vänt sig om, och stirrade med oförstående och kallsinniga blickar.
”Är du… är du Ylva?” sa kvinnan tveksamt.
Ylva vände sig mot sina vänner, som för att be om hjälp, och backade några steg.
”Hurså? Vem är du?”
”Jag måste få prata med dig”, sa kvinnan angeläget. ”Det är viktigt.”
”Va? Jag har bråttom… vi måste gå”, sa Ylva osäkert.
”Men jag måste! Det är viktigt, jag lovar. Det berör dig också.”
”Du känner inte mig”, sa Ylva skärrat. ”Låt mig vara!”
Kvinnans började se smått panikslagen ut, hon verkade leta efter ord som kunde övertyga Ylva.
”Snälla”, sa hon bara. ”Jag ber dig.”
Ylva vände sig bara om och började gå med raska steg. Hon drog med sig de andra och tittade rakt fram.
”Ylva Axelsson!” skrek kvinnan bakom henne. ”Din mamma heter Anette Axelsson, och din pappa Roland Johnsson. De är skilda. Du bor bara hos din mamma i Sofieberg, förutom på helgerna, när du åker upp till din pappa som bor i Hallstahammar. Du älskar ridning och handboll, men funderar på att sluta på en av dem eftersom du inte hinner med alla läxor…”
Kvinnan småsprang efter henne samtidigt som hon fortsatte rabbla upp information om Ylva.
”Du avskyr egentligen att shoppa, men gör det bara för att dina kompisar gillar det.”
Ylva fortsatte gå, trots att hennes kompisar ständigt vände sig om och kastade blickar av avsmak på kvinnan.
”Du har en syster som dog när du var fem år. Du saknar henne.”
Ylva tvärstannade. Hon förstod verkligen inte. En del av henne ville bara åka hem och få gråta i mammas famn. Men hennes nyfikenhet svek henne.
”Ni kan fortsätta gå”, sa hon till sina vänner och började gå mot kvinnan, som nu hade stannat för att vila.
Therese, Sofia, Olivia, Andrea och Mikaela stod som fastfrusna i marken. De hade förstås inga tankar på att försvinna.
”Snälla”, bad Ylva. ”Gå nu. Jag kommer sen.”
De tog tveksamt några kliv mot tunnelbanan, och ökade sen takten under mummel och fniss.
Ylva vände sig om. Kvinnan flåsade ansträngt med en andedräkt som nästan tvingade Ylva att hålla för näsan. För artighetens skull avstod hon, men försökte att bara andas med munnen.
”Tack”, sa kvinnan andfått.
Ylva svarade inte.
”Jag är ledsen om jag skrämde dig”, fortsatte kvinnan. ”Det var inte meningen. Men jag måste be dig om hjälp. Jag kanske ska presentera mig… bli inte rädd nu, jag kanske skrämmer dig igen… men… jag heter Ylva. Ylva Axelsson.”
Ylva slutade med ens att andas. Hon stirrade på kvinnan med uppspärrade ögon. Det kändes som att all aktivitet stannade upp. Människorna som nyss hade stressat runt i trängseln på Drottninggatan var plötsligt helt stilla. Det blev tyst. Kvinnan stod orörlig framför henne med en min som antagligen var till för att lugna ner. Ylva kippade efter luft och började andas igen. Världen rörde sig igen, jorden snurrade och människorna fortsatte gå. Kvinnan, eller rättare sagt Ylva, log prövande.
”Va?”
Ylva fick bara fram ett enda ord. Hon kom inte på något att säga. Fanns det något som hon borde säga? Jahaa, heter du också Ylva Axelsson? Men gud vad trevligt! Hon förstod naturligtvis att det inte alls var konstigt att det någonstans i världen fanns en till Ylva Axelsson. Det var helt normalt, intalade hon sig själv. Men hur stor var egentligen chansen att hon skulle träffa på den personen? Hon insåg utan att behöva tänka särskilt länge att den chansen var väldigt liten.
”Ja… jag heter Ylva Axelsson”, repeterade kvinnan. ”Flippa inte ur nu… igen. Ehm… jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här… Snälla, tro inte att jag är galen.”
Ylva nickade.
”Lova.”
”Jaja, jag lovar”, sa Ylva med en suck.
”Jag är du.”
Ylva blev allvarligt chockad för andra gången den här dagen. Hon borde inte tro på kvinnan, det visste hon. Speciellt inte när hon påstod sig heta Ylva, och dessutom vara Ylva. Det var helt otänkbart, och dessutom tekniskt omöjligt. Men hennes undermedvetna brydde sig inte om trovärdigheten i vad kvinnan sa, hur höga oddsen än var. Hennes undermedvetna litade på kvinnan, trots att det varken förstod hur det hängde ihop eller hade något som helst motiv för att tro på kvinnan. Och om det nu var sant... man måste väl lita på sig själv? Om kvinnan nu var hon själv. Om kvinnan var Ylva Axelsson. Hon var visserligen inte alls lik Ylva. Snarare motsatsen - gammal, smutsig och hemlös. Misslyckad. Men hur skulle hon annars veta så mycket om Ylva? Du har en syster som dog när du var fem år. Du saknar henne. Varken Ylva eller hennes familj talade någonsin om Isa. Hon var… borta. Föralltid. Död. Så hur kunde kvinnan veta om det…? Hade hon kunnat snoka upp det på något sätt? Fanns det papper man kunde läsa för att ta reda på såna saker om andra…? Alla tankarna som pekade åt olika håll blev för mycket för Ylva, men här gången stannade inte världen upp. Istället gick allt alldeles för snabbt. Folkmassan runt om henne färdades framåt i överljudsfart. Och inte nog med att allt rörde sig hundra gånger snabbare än vanligt, plötsligt började världen snurra också. Människorna flög runt likt planeter i ett solsystem, fast snabbare. Solen seglade iväg över himlavalvet och syntes snart inte mer. Och äntligen slapp hon illamåendet och yrseln. Det svartnade framför ögonen.

Man skulle kunna tro att Ylva vaknade i en ren säng på ett sjukhus, ompysslad av snälla sjuksköterskor. Men icke. Uppväckningen ägde rum på samma plats på Drottninggatan, bara en bit in vid vägkanten. Kvinnan satt med handen på Ylvas panna. Hon hade ett oroligt uttryck i ansiktet. Ylva vaknade och fann sig själv stirrandes in i två ögon identiska med hennes egna. Hon ryckte till och flög upp ur den liggande ställningen.
”Rör mig inte”, varnade hon.
Kvinnan såg lättad ut, men verkade bli stött av Ylvas tillrättavisande åthutning.
”Du svimmade”, underrättade hon. ”Är du… tror du på mig?”
”Snälla…” sa Ylva med en långsamt växande irritation i rösten. ”Fråga inget. Berätta bara. Om du nu har något att berätta…”
”Okej”, svarar kvinnan dröjande. ”Du kanske undrar hur jag kan veta så mycket om dig. Eller, de saker jag har berättat hittills, skulle vem som helst kunna ta reda på. De var inget vidare bevis, egentligen. Men det finns mer. Jag vet så mycket om dig… om mig… eller vad man nu ska kalla det. Du måste tro mig när jag säger att jag är du. Du och jag är samma person. Jag vet att du tycker att det ör obehagligt. Men det är sant. Jag känner till exempel till din rädsla för att bli lämnad ensam. Bara en av alla saker. Och jag har läst din dagbok, du kan inte ana hur många gånger. Eller ska jag kalla den vår dagbok? Och vår rädsla? Jag vet att …

Fortsättning följer...