vingslag i marken
som man bara känner
om man trycker örat hårt mot jorden och
håller andan.
fingertopparna vill snudda vid
det sköra ljudet men
kan inte röra vid
den abstrakta delen av livet.
bara hjärtat kan känna,
veta.
vingslag som hjärtslag.
som trumslag som knytnävsslag.
jag blundar för då
hörs alla ljud lika skarpt som
vågskvalp i natten.
jag andas inte
för då kan jag koncentrera mig på annat
viktigare.
annat än mig själv.
vingslagen är inte mina för
jag är ingen fågel.
lördag 3 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar