Mia Sundström

Mia Sundström låste upp dörren till lägenheten och klev in. Det var tyst, som vanligt. Ett år hade hon bott ensam nu. Hon kunde inreda sin lägenhet själv, och vara ute så länge hon ville på nätterna. Hon tog hem sin kille och var ensam med honom, slapp sin lillasyster Nathalies ”Vad ska ni göra?”, mammas envisa knackningar på dörren och ”Ska ni inte komma ut och äta nu?” Hon hade också kunnat skaffa hund, nu när inte Nathalies djurallergi hindrade henne. Hon kände sig fri och stor. Vuxen. Ibland saknade hon familjen, även fast hon åt middag hos dem nästan varje helg. Men hon var lycklig.

Idag hade hon slutat på Kulturama klockan ett, och sen jobbat på caféet från två till sex. Halv sju åt hon middag, och efter den kunde hon ta sin dagliga joggintur. Då tänkte hon på vad som hänt under dagen, småpratade med Tuva och andades i takt med vinden.
Tuva satt nu utanför dörröppningen och väntade lydigt på att Mia skulle släppa in henne. Mia sa varsågod och torkade snabbt av tassarna på hunden, innan hon gick och gjorde läxan. Klockan 11.04 drog hon täcket över axlarna, och somnade några minuter senare.

Mia gick som vanligt upp efter åtta och en halv timmes skönhetssömn, och gick ner till Jasmine som bodde i samma hus, fast två våningar under, klockan tjugo över åtta. De gick tillsammans ner till Mariatorgets tunnelbanaestation och åkte till Gullmarsplan, varifrån de tog bussen till Kulturama. Det kändes tryggt att gå tillsammans med sin bästa vän, hon hade inte velat åka hela vägen ensam varje dag, och vara den enda i gruppen som inte kände någon. Ibland hade hon svårt att få vänner. Hon hade lätt för att prata med människor, kom nästan alltid på något bra samtalsämne. Men det dök aldrig upp något lämpligt tillfälle att bjuda hem dem på. Tur att hon hade Jasmine och Matilda, de kunde hon alltid ringa. Vare sig samtalet gällde en svår läxa eller killproblem, de hade alltid tid. De var riktiga vänner.

Det första Mia gjorde när hon kom hem var att ta en snabb dusch. Efteråt klippte hon naglarna, noggrant, och filade så att de blev runda. Hon smörjde in händerna för att få de lena, vandrade runt i lägenheten medan de torkade. Fick syn på sin spegelbild. Studerade sig själv.
Antydan till uppnäsa och knappt märkbara fräknar över hela ansiktet. De svagt ljusgula, ojämna tänderna förstärkte hennes intensiva leende. Söt, det ordet stämde bra in på Mia. Med sitt släta ansikte, mörkblonda flätor och fräknar kunde man ta henne för fjorton år, fast hennes egentliga ålder var nitton. Det hade till och med hänt en gång att hon inte fick komma in på en barnförbjuden film när hon var sådär sjutton-arton år. Ändå tyckte hon inte att det var något stort problem att se så ung ut. Samtidigt som ens vänner säger ”du är jättefin, absolut inte tjock, du är ju jättesmal” klagar de på sitt eget utseende, säger att de är tjocka och har gråa hårstrån och massor av nya finnar. Samtidigt som tidningarna skriver att man ska vara nöjd med sitt utseende har de supersmala modeller och hårdsminkade kändisar på bilderna.
Därför förstod hon aldrig riktigt. Vad det var som gällde. Så hon brydde sig inte.
Hon var nöjd med sig själv i vilket fall somhelst.

Mia gick vidare in i vardagsrummet, det enda rummet förutom köket. Datorn i hörnet. Den nedfällbara sängen, tvåsitssoffan, teven som satt på väggen. Hon levde smått, men praktiskt. Det enda som faktiskt inte fick plats längre var alla böckerna som trängdes i bokhyllorna. Hon älskade att läsa, då kunde hon verkligen glömma allt annat. Det var bara hur det gick för huvudpersonen i boken som var viktigt. Mia plockade upp en bok som hade ramlat ner för att lägga tillbaka den, men den blev kladdig i hennes händer. Hon torkade varsamt av den med tröjärmen och ställde tillbaka den i hyllan, försiktigt.
RING. RIIING. Telefonen. Mia skyndade sig och plockade försiktigt upp luren med fingertopparna, för att inte kladda ner den också.
”Hej, det är Mia.”
”Hej sötnos. Du fyller ju år första april, vad är det nu igen… måndag, ja. Så, jag tänkte bjuda dig på restaurang. Vad säger du?” Det var William.
”Jag säger ja, såklart! Vad gullig du är.”
”Bara du bjuder mig på min födelsedag”, sa han skämtsamt.
Mia kunde se honom framför sig, det sneda leendet och de tindrande ögonen.
”Klart jag gör. Men, du, vi ses då. Eller, jag ringer förmodligen dig innan. Puss.”
”Pusspuss.”
Hon log för sig själv, gick in i köket och sköljde ur mjölkpaketen för att kunna återvinna dem. Sen satte hon på Säkert!s ”Vi kommer att dö samtidigt” och dansade vilt runt i vardagsrummet med Tuva.