Hon kan inte förstå varifrån allt det överflödiga fettet har kommit ifrån. Visst, hon äter normalmycket mat, ibland två portioner, i alla fall fram till för ett par dagar sen, och förut slank det ibland ner ett par godisbitar i matkassen när hon handlade mellis efter skolan, men det är inte rimligt att bli så fet bara för det. Alla andra i klassen gör samma sak. De flesta köper mycket mer godis än hon på dagarna, och dricker dessutom läsk som om det var deras sista dag på jorden. Och ändå är det bara hon som blir tjock.
Iris ser ner på sin mage igen men vänder bort blicken. Hon vill inte se den, för den är inte en del av henne. Ingenting är en del av henne längre. Den knubbiga, fula tjejen med fettolår och korvfingrar ska snart vara borta för alltid. Hon vars lår nuddar varandra när hon står med fötterna ihop. Hon som inte har någon haka, som istället har fått två blossande röda bullkinder och fullkomligt osynliga käkben. Hon som aldrig kommer att bli älskad, för ingen vill vara nära en tjockis.
Men efter bantningen kommer valkar och dubbel/extrahakor vara ett minne blott. Hon föreställer sig själv, lång och smal med vackra, tunna händer och markerade kindben. Hon kommer inte längre behöva oroa sig för att kläderna inte ska passa, eller att folk ska hånskratta när hon går i bikini. Människor kommer att dra efter andan och stirra när de ser henne - en tunn, fotomodellsaktig figur - komma gående med världsvana steg. Och hon ska inte klandra dem. För hon kommer att vara så jävla snygg att det inte går att slita blicken från henne. Bara allt går som det ska.
Men det kan väl inte vara så svårt att gå ner några kilo? I alla fall inte när man har ett matschema som inte kan misslyckas. Ett matschema som är tomt. Som är ett helt blankt papper bara med en rubrik högst upp. Noll kalorier.
Man kan inte bli fet om man inte äter någonting.
Matschema!
INGENTING
0 kcal.
I dagboken finns det viktigaste hon har. Schemat. Ett tunnt, linjerat, helt vanligt A5-papper. Som betyder allt.
Det är inte så att hon skulle glömma om hon inte hade schemat. Nej, vad som än händer kommer löftet till henne själv att stå skrivet med stora bokstäver i hennes hjärna. Men det är som en symbol. En lapp som försäkrar henne om att det är på riktigt, inte bara något hon säger. Hon ska verkligen göra det. Bli smal.
Iris har alltid tyckt om mat. Det gör hon fortfarande. Hon önskar att det fanns ett annat sätt att bli smal på, men det enda hon kan komma på som hon tror verkligen fungerar är att svälta sig själv. Hon är tvungen att avstå, bara några veckor. Och börja äta nyttigare. Så har hon sin drömmkropp för resten av livet.
Svälta sig själv. Hon smakar på orden, de låter så extrema. Som om hon ska undvika mat tills hon ser ut som de fattiga barnen i Afrika med uppsvälld mage och ben smala som stickorna i Plockepinn. Det ska hon ju inte! Hon ska bara ta en paus från mat några veckor, tills hon blir snygg. Tills hon har gått ner 15 kilo, så att hon når sin idealvikt: 40 kilo. Modellvikten.
Är det så mycket att begära? Att få se bra ut när man hela sitt liv varit ett fläskberg?
Hon har nämligen alltid varit knubbig. I mellanstadiet insåg hon inte att hon hade mer fett på kroppen än de andra. Hon tänkte liksom inte på att folk vägde olika mycket och var olika byggda. Förutom Emma Hultberg som var officiellt förklarad Tjockis. Men Iris hade ingen aning om att hon själv låg i riskzonen.
Före dess var hon också rejält mullig. På skolfotona i lågstadiet såg man de extra hakorna och nästan-gravid-magen tydligt. Redan när hon var sex år syntes det, det har hon kunnat bevittna på foton i familjealbum. Hon har aldrig varit helt normal. Förrän nu. Hon vet att det kommer att fungera, känner det inuti magen och i bröstet och i hjärnan och överallt. Alla förutsättningar är där för henne, hon måste bara ta chansen. Och det gör hon.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar